År 1911 uppfördes en paviljong på den stora Arvikautställningen. Grosshandlare Alf Rudström köpte paviljongen efter utställningen och placerade den som sin sommarvilla på Blåsut i Västra Sund. Huset med vidhängande tomt, 11.150 kvm, skulle passa AM utmärkt. Kontakter togs därför 1928 med änkefru Rudström. Hon var inte avvisande, men begärde den svindlande summan 9.000 kronor, inklusive inventarier. Inköpsdelegationen tvekade, med förde budet vidare till klubbstyrelsen. Delegationen fick återvända till änkefrun med ett bud på 8.000 kronor, varvid hon avböjde men prutade femhundra. Emellertid gav fortsatt budgivning avsedd verkan och inköpsdelegationen kunde återvända till styrelsen med ett slutbud på 8.250 kronor. Detta var det lägsta pris änkefru Rudström kunde gå med på och dessutom var det hon själv som svarat för prutningen. Basta!
Köpesumman var naturligtvis en avsevärd massa pengar 1928. Finansieringen ordnades bland annat genom att några medlemmar K.W. Westerberg, Gustaf Johansson, Johan Setterberg, Axel Olsson, F:a Nordell & söner samt Karl Gustafsson lånade ut tillsammans 1.250 kronor mot andelsbevis. Pengar som klubben disponerade räntefritt fram till 1947 då andelarna löstes in. Därmed hade Arvika Motorbåtsklubb skaffat ett klubbhus, med ett läge som är det mest attraktiva runt hela Glafsfjorden. Det ligger på en klippa vid inloppet till sundet mot Arvika och kan nås såväl sjövägen som landvägen. Från berget har man milsvid utsikt över Glafsfjorden! 1949 betalade klubben den sista amorteringen, 500 kronor, och därmed var Blåsut betalt och inteckningsfritt. I sanning en prestation.
I samband med köpet av Blåsut, diskuterades också möjligheten att köpa egendomen "Sundsnäs". Den betingade ett pris av 16.000 kronor, vilket var allt för väl tilltaget för den unga motorbåtsklubben. Det förslaget avvisades av styrelsen. Sedan 1929 har alltså Arvika Motorbåtsklubb haft Blåsut i sin ägo.
Med de långsamgående motorbåtar som fanns på den tiden, blev Blåsut ett utflyktsmål, där båtägarfamiljerna samlades och nyttjade stället som en gemensam sommarstuga. Den kallades "Villan" eller "Sommarhemmet" under några år, innan Blåsut blev den allmänna benämningen.
Blåsut har sedan 1929 varit den centrala punkten för medlemmarna i klubben. Ganska tidigt insåg klubbstyrelsen att en servering på Blåsut, dit allmänheten hade tillträde, skulle vara till nytta för klubben. Verksamheten skulle drivas av en anställd föreståndare och till styrelsen kom nio ansökningar. Efter gallring återstod tre kandidater, som styrelsen ansåg hade likvärdig kompetens. Det beslöts därför om lottdragning i anställningsärendet, varvid en fru Dagny Wik drog längsta strået. Hon anställdes från 15 maj 1930 till lönen 80 kronor per månad. Hon hade dessutom fri tillgång till gästrummet i uthuset.
Den 14 maj 1929 beslöt styrelsen att serveringen skulle vara öppen för allmänheten "från 9 på morgonen till 10 på qvällen alla dagar tills vidare." Det var uppenbarligen mycket slit för fru Wik för lönen. Hon fick dessutom styrelsens välsignelse att odla potatis i trädgården "mot villkor att hon skulle hålla tillsyn över trädgården."
1930 fick klubben sex ansökningar till tjänsten som föreståndarinna. Teresia Olsson anställdes, även detta år låg lönen på 80 kronor per månad. Hon ville inte odla potatis i trädgården för att dryga ut lönen. I stället anhöll hon hos styrelsen att "som egen affär få försälja tobaksvaror." Ett önskemål som styrelsen biföll. Nästkommande år begärde frk Olsson en löneförhöjning på 10 kronor per månad om hon skulle "prolongera" anställningen. Hon fick löneförhöjningen - inte mindre än 13 procent! Klubben räknade med ganska stor verksamhet och styrelsen infordrade anbud från olika leverantörer på livsmedel. Nordells fick leverera bröd, Karl Gustafsson fick leverera specerier, läskedrycker och vichyvatten köptes av Arvika Bryggeri. Transporterna ut till Blåsut skulle ordnas "genom att underhandla med Kapten på den stora båten." Med "den stora båten" avsågs antagligen ångaren "Glafsfjorden" och dess kapten Hügert.
Nettoförtjänsten av serveringen blev, vid den här tiden, ungefär 100 kronor per säsong. Klubbmedlemmarna var under första delen av 1930-talet mycket aktiva för att underlätta för allmänheten att ta sig till Blåsut. Medlemmarna anordnade båttransport efter uppgjorda turlistor, medlemmarna svarade för varutransporter från staden och klubben hade erbjudanden till allmänheten. T.ex. kaffe med bröd för 50 öre per person, vid minst 20 personer. Serveringen etablerades alltså och drevs någorlunda framgångsrikt till att börja med. 1939 anställdes fru Nina Ohlsson som föreståndarinna. I samband med ofredsåren infördes ransonering i Sverige.
Klubben kunde inte köpa kaffe eller socker till klubbserveringen och att enbart sälja läskedrycker och bröd, ansågs inte vara någon lysande affär. Dessutom ransonerades ju drivmedel och bristen på bensin innebar att båttrafiken i stort sett upphörde. I klubbprotokollen märks detta tydligt, eftersom styrelsen under dessa sex besvärliga år inte fann det brukbart att utse de kommittéer som annars verkade. Frågan om återupptagen servering ventilerades regelbundet i styrelsen, men avvisades år efter år. På slutet med argumentet att "medlemmarna bör känna att det är de som äger fastigheten". Och med samma argument upphörde klubben med att hyra ut stället till andra organisationer. Uthyrning hade nämligen bidragit starkt till att klubbens ekonomi förblev någorlunda stabil.
Efter andra världskrigets slut återgick klubbens verksamhet till det normala, bortsett från att fortsatt bensinransonering hämmade sjöfarten. 1947 var det tid att anställa ny föreståndarinna på Blåsut. Fruarna Hult och Karlsson fick tio kronor var för arbete de lagt ner vid klubbhuset i bortovaro av anställd föreståndarinna. Men någon anställning verkar det inte ha blivit, utan i stället utsågs fru Hult till värdinna. Någon notering om lön finns inte. (Protokoll 29 juli 1947). Av klubbens räkenskaper framgår också att klubbmedlemmar löst andelsbevis i en särskild "byggnadsförening" som bildats med anledning av fastighetsköpet. Varje andel kostade 50 kronor och vissa, välbeställda, medlemmar köpte så många som 10 andelar. Däremot lyckades klubben inte skaffa borgensmän till fastighetslånet, trots personliga uppvaktningar hos några fabrikörer som även finns upptagna som medlemmar i klubben. Lokala banker tycks inte heller, vid den tiden, haft allt för stor tro på projektet Blåsut. Lånet till fastighetsköpet togs nämligen hos Wenersborgs Bank!
Vad det slutligen blev av "byggnadsföreningen" framgår ej av urkunderna. Däremot talas det av och till om "inlösen av andelar" samt "utbetalning av andelsräntor". Vägen till Blåsut var tidigt en återkommande fråga för klubbstyrelsen, Från början fanns ingen väg. Den slutade vid Sundsnäs. Flera grannar ville bygga en, några hundra meter lång, väg ut till udden på Blåsutnäset och bildade för saken en samfällighet. Men i klubbstyrelsen rådde det oenighet. Flera tungt vägande röster ansåg att Motorbåtsklubben skulle ställa sig vid sidan om vägprojektet. Argumentet var förstås att klubbmedlemmarna inte var i behov av någon väg, eftersom deras resväg var sjövägen. Klubbstyrelsen beslöt ändå att bidra till vägbygget och efterhand infann sig, förnuftigt nog, insikten att klubben inte kunde stå utanför. Vid tiden för "vägfrågan" var biltrafiken - och bilägandet - inte särskilt utbrett, även om en rad av klubbens medlemmar faktiskt var bilägare. Det var i första hand cykeln som var transportmedlet.
Genom att klubben anslöt sig till vägsamfälligheten, blev Blåsut lätt tillgängligt för medlemmarna även under vårar och höstar. I synnerhet sedan bilen blev var mans egendom. Blåsut har utvecklats vidare. Den veranda som omgav det ursprungliga huset, har byggts in och genom åren har ett flertal renoveringar genomförts. En bastu har uppförts vid den sydvästra tomtgränsen, med nyligen installerad dusch och varmvattenberedare. I uthuslängan, belägen öster om klubbhuset, renoverades det s.k. radiorummet 2001 och ett gästrum återupprättades.
Dansbanan byggdes om på 1980-talet för nästan 50.000 kronor och lär stå sig i många decennier framöver. Till vänster om dansbanan, sett från sjön, finns ett ganska stort stenröse. Detta är runmärkt på offentliga kartor och beskrivet som "vikingagrav". Inte desto mindre har ett sjömärke monterats mitt i denna "vikingagrav" av sjöfartsmyndigheterna. Äldre klubbmedlemmar anser att stenröset är ett "ballastlager" som nyttjades i den tidiga sjöfarten till Arvika, andra anser att det helt enkelt är resultatet av medlemmarnas strandrensning vid Blåsut. Den senare teorin stöds av att det faktiskt finns gamla bilder på medlemmar som just rensar stranden från stenar. Vid en telefonkontakt med Riksantikvarie Erik Wegreaus, fann han, till en början, det troligt att röset verkligen är en vikingagrav. Men när han fick veta att ett sjömärke är rest mitt i denna "grav", blev han genast mer tveksam. I styrelseprotokoll från den 25 maj 1936, talas det emellertid om "gravröset". "Ett förslag om att söka få bort sjömarket från gravröset vid klubbhuset föranledde ingen styrelsens åtgärd." Under alla omständigheter är stenröset numera officiellt en bronsåldersgrav. Det är fastslaget av länsantikvarien. Med beslutet följer det egendomliga kravet, att verandastaketet ej får vara täckt och att dansbanans veranda inte får ha tak. Allt för att ge bronsåldersmänniskan i graven fri sikt?
Klubben har emellertid, efter att taket rivits, tagit sig friheten att sätta upp ett regnskydd över verandan, för att inte möblerna ska bli förstörda. 1970 gjorde klubben en stor investering. För 27.000 kronor köptes en 21 meter lång och 3 meter bred betongpontonbrygga till Blåsut. Bryggan har renoverats en gång sedan inköpet. Ett omfattande projekt, som leddes av den alltid lika driftige Ola By. 2008 avyttrades bryggan efter att den bärgats ett antal gånger, då den befunnits sig under vattenytan. Bryggan tog det sista året in så mycket vatten, att den fick länspumpas en gång i veckan för att flyta. Bryggan bogserades bort hösten 2008, för att ge plats för en ny.
Klubbegendomen är fortsatt en central punkt för många av klubbens medlemmar. Men under de senaste decennierna har motorbåtarna utvecklats på ett sådant sätt, att Blåsut inte längre är något utflyktsmål, i den meningen att det är ett litet äventyr att ta sig dit sjövägen. Få stannar upp och lägger till vid bryggan. I stället har ett litet antal medlemmar engagerat sig i egendomen. De svarar för allt underhåll, höst- och vårstädningar, arrangemang för medlemmarna och allmän tillsyn. Klubbens styrelse har försökt förmå fler att engagera sig, men har inte lyckats särskilt väl. Däremot har styrelseledamöterna under en rad år fått höra att klubbhuset är "styrelsens sommarstuga". Denna inställning är beklaglig i flera avseenden. Främst vittnar den om en bristande förståelse för det ansvar klubbstyrelsen och de aktiva medlemmarna tar för förvaltningen av den mycket värdefulla egendomen. Bakom hörnet väntar givetvis en diskussion om framtidens skötsel. Förhoppningsvis lyckas klubben i sina rekryteringssträvanden, så att nya generationer tar vid när de äldre inte längre förmår att arbeta vidare.
Av gamla protokoll framgår det att styrelsen beslöt föreslå gratifikationer till förtjänta arbetsmyror i klubben. Möjligen var detta en "morot" för att förmå goda krafter att ta i lite extra. Gratifikationerna bestod av en mindre summa pengar, fast femtiolappens värde var förstås betydligt större för sextio år sedan jämfört med dagens penningvärde.
Vid det här laget har Blåsut varit i klubbens ägo i 75 år (2004), inköpt 1929 och efter stora ansträngningar finansierad av klubbens grundare och slutbetald för femtio år sedan.
