3. Första motorbåten

Sjösport och båtliv var, under tidigt 1900-tal, stadd i stark utveckling i Arvika, med sina historiska traditioner av sjöfart. Redan i mitten av 1930-talet uppskattades antalet motorbåtar i Arvika till 300. Det var en grov överdrift. Sanningen låg närmare 150. Emellertid var även det ett stort antal. Den allra första motorbåten i Arvika ägdes av en handelsman vid namn Harald Bredal. Båten var levererad av den i Edane etablerade firman Bröderna Johanssons Velocipedfabrik och trafikerade vattnen redan 1903. I en tidningsnotis (AT) från 1903 står att läsa att "båten spred en odräglig odör och ett likaledes oväsen, där den for fram, men skänkte sin ägare stor tillfredställelse, de gånger motorn fungerade."

Handelsman Bredal fick många efterföljare. Inte minst sådana vars motorer alltid fungerar utan mankemang. En sådan båt var "Glen". Ett fenomenalt hantverk utfört av Gunnar Nygren. Båten var byggd i mahogny och med ett utseende som påminde om de klassiska Rivabåtarna. Namnet "Glen" bildades av initialerna för Gunnar, Lars, Elin och Nygren. Båten var utrustad med en konverterad Volvomotor. Den köptes i slutet av 1950-talet av charkuteristen Torsten Olausson och senare av Leif Sveder. "Glen" var en av Kattvikens verkliga pärlor. Det kan emellertid inte sägas om den farkost som allt-i-allomannen Bertil Olsson på Arvika Bryggeri konstruerade. Av folkhumorn kallades han "Precisions-Olsson". Mest för att allt han företog sig "gick på en höft". Bertil Olsson byggde en snabbgående båt, som drevs av en stor motor, vissa påstår att det var en Mercury V8, men den uppgiften bör tas med en nypa salt. Framdrivningen skedde med propeller. Originellt nog inte med en båtpropeller, utan med en flygplanspropeller, monterad i aktern. Från den imponerade amerikanska motorn fanns remdrift från utgående axel till propellern.

Berättelser från flera håll, gör gällande att en första provkörning ägde rum på Kyrkviken i slutet av 1950-talet. Besättningen bestod av konstruktören själv, Bertil Olsson, och hans vän Sven Karlsson. Som båten inte var utrustad med bensintank, hade "Precisions-Olsson" ordnat med en ryggsäck, i vilken en jeepdunk rymdes. Från jeepdunken kopplades en slang till amerikanarens bränslepump och den första färden kunde påbörjas. Det blev en våldsam färd västerut, där Sven Karlsson skyndsamt tvingades förflytta sig så långt föröver som var möjligt, för att i någon mån ordna en tyngdpunkt i trakten av midskepps. Vid passage av Lantmännens silo, åhörde en mindre krets, ur dåvarande A-lag, Sven Karlssons desperata rop: "Jag dör! Jag dör!" Färden slutade lyckligt. Ingen skadades eller omkom. Men Sven Karlsson kallades i all framtid för "Sven Döden". Bertil Olsson återfinns inte som medlem i AM:s tillgängliga urkunder.

En annan båtägare, medlem i klubben, med ett synnerligen hetsigt temprament, var Svein Israelsen, allmänt kallad "Strilo". "Strilo" var norrman, ursprungligen från Bergen. Hans smeknamn kom från bergensiskans "stril", som, fritt översatt, betyder "udda", "egendomlig" eller rent av "stolle". Det var Sveins humör, välkänt för alla motståndare till Arvika Bollklubb, som låg honom litet i fatet. Den historia som berättas, är från ett tillfälle då "Strilo" skulle ta en fisketur med sin motorbåt, med kajplats i Kattviken. Albin-motorn vägrade starta. "Strilo" vevade och vevade. Till slut tröt tålamodet. Han lämnade båten och gick till den närbelägna brandstationen. Där lånade han en av brandkårens tyngre släggor. Han gick, lika arg, tillbaka till båten och slog Albin-motorn i bitar, varefter han återlämnade släggan. Därpå rodde han båten till "Tippen" och tog upp den för gott. "Strilo" var medlem i AM under många år och uppskattad av de flesta.

Bland de äldre båtarna i Arvika fanns den vitmålade "Viksholm", sin tids verkliga lyxbåt. Den ägdes av Gustaf Eriksson och väckte berättigad uppmärksamhet, antingen den låg vid sin förtöjning i Kattviken, eller siktades på färd någonstans utmed Glafsfjorden. En annan större båt ägdes av bilhandlaren Karl Olsson. Den hade namnet "Karlo" och köptes så småningom av Howard Ryhman, som tog "Karlo" med sig när han flyttade till Uppsalatrakten. Karl Olsson ägde tidigare en båt kallad "Loke".

I AM:s tidiga historia, var snabbgående motorbåtar inte särskilt vanliga. En dagstur kunde sträcka sig till strax utanför sundet, eller till Skagern. Men ganska snart fanns i klubbens flotta båtar som fick beteckningen "racer". Båtar med farter på drygt 10 knop, som idag skulle betraktas som relativt långsamgående. För många familjer är numera båten en flytande sommarstuga, i vilken inga bekvämligheter saknas. Den största motorbåten bland klubbmedlemmarna 2004 är Jan Jordells "Gaviota". En 39 fots Fairlane byggd i plast, med en toppfart på drygt 30 knop.